"Någon skyldighet att förlåta finns inte"

Lauri Nevonen är vd för Praktikertjänsts dotterbolag Praktikertjänst Psykiatri AB och arbetar även med upphandlingar och FoU (forskning och utveckling) inom Praktikertjänst AB. Lauri är docent i medicinsk psykologi vid Örebro universitet samt legitimerad psykoterapeut. 

Hämnden är ljuv…

I torsdags bloggade jag om konflikter. Nu vill jag gå in på förlåtande. Och hämnd.

De flesta av oss har någon gång i livet haft en upplevelse av att ha blivit orättvist behandlade eller till och med kränkta. Människan, särskilt i en demokrati har en djup känsla för rättvisa vilket innebär att alla ska ha samma skyldigheter, rättigheter, möjligheter och förutsättningar. När någon gör våld på rättvisan reagerar vi normalt starkt och fördömer handlandet. Juridiken är ett medel att skipa rättvisa men leder inte automatiskt till försoning. Än mindre våld och väpnade konflikter.

Känslan att vilja ge tillbaka med samma mynt, öga för öga, det vill säga hämndtankar föds ur hjälplösheten och det personliga lidandet. Eftersom jag fått lida ska du också få lida.

Hämnd har varit ett återkommande tema i nästintill samtliga medier under hösten.

Hämnden minskar den personliga sorgen och riktar energin och koncentrationen på den eller det som åstadkommit lidandet. Sorg är svårt att hantera, gör att vi brister, gör oss mer eller mindre känslomässigt förlamade. Ur ilska däremot föds energi, hämnden fogar samman och vi blir på så sätt målinriktade och upplever oss handlingskraftiga, mindre hjälplösa. Hämnden tjänar sitt syfte, att minska smärtan men i det långa loppet är det destruktivt och riskerar att eskalera orättvisor. Att ruva på en hämnd kan pågå under lång tid och kan uppta mycket tankar, känslor och t.o.m. bli planer och handlingar. Revanschen, eller hämnden, är ljuv är något vi ibland kan säga till varandra, med ett snett leende.

Desmond Tutu och hans dotter var på bokmässan i Göteborg 2014 och föreläste om förlåtelse i samband med att de gav ut sin nya bok. När jag såg intervjun blev jag ytterligt fundersam. Boken handlar om förlåtelsens process och talade om förlåtelse i fyra steg; berätta sin historia, sätta ord på smärtan, ge förlåtelse och förnya relationen eller upplösa den. Jag kan sympatisera med de två första och den sista men att förlåta?

Människan är född till godhet, men någon skyldighet att förlåta finns inte, inte heller rätten att bli förlåten. ”Men hur sjutton ska det gå till att förlåta?” Om den personliga försoningen innebär att man släpper tankar om hämnd kan jag förstå vikten av att bearbeta sin upplevelse men hur ge förlåtelse för till exempel de mest avskyvärda brott man kan begå, att ta andra människors liv? Har vi ens förmågan till förlåtelse utan att göra våld på oss själva, särskilt om det inte finns ånger eller erkännande att man gjort fel? Möjligen kan vi förstå varför brott, kränkningar och orättvisor begås, men förlåta är det möjligt?

Så frågan är hur vi kan gå vidare om vi drabbats, utan att förlora oss själva och begå fler missgärningar, för att minska vårt personliga lidande?